In the Mood for Love

I tidiga 1960-talets brittiska Hongkong finner en man och en kvinna tröst hos varandra efter att ha upptäckt att deras makar har en affär. Matångorna från nudelköken fyller de trånga gränderna där Maggie Cheung, iklädd fantastiska klänningar av William Chang, rör sig i slowmotion till Nat King Cole och det lånade valstemat från japanska Yumeji (1991). Kraftiga inspelningsförseningar gjorde att Christopher Doyle fick lämna över fotot till Mark Lee Ping-bin, en nödmanöver som resulterade i ett hisnande vackert möte mellan den förras hyperkinetiska stil och den senares dröjande blick. Skört och sorgligt i en av de mest sensuella filmer som gjorts. Inför premiären i Cannes gjorde Maggie Cheung en intervju där hon uttryckte utmattning över Wong Kar-wais arbetssätt. "Det känns som att jag har ett hemskt virus i mig som jag inte kan bli av med", sa hon. Efter två års arbete, där bara hår och smink tog fem timmar per dag, var hon sönderkörd - men ändå noga med att påpeka att regissören är en väldigt god vän och att resultatet alltid gör processen till en mardröm värd att genomlida. Visningen inleds av Catharina Gabrielsson, professor i statsbyggnad vid KTH Arkitekturskolan. Läs mer om ”In the Mood for Love” i Svensk Filmdatabas - Storstadssjäl på drift Sedan uppväxtåren i Bromley har Maggie Cheung fällt tårar på Hongkongs neonupplysta gator, längtat bort från forna Shanghais 1930-talsglamour, tassat över parisiska hustak och försvunnit i New Yorks stadsvimmel. Med en stumfilmsprimadonnas aura och en modern världsmedborgares rastlösa nerv rör hon sig mellan platser, språk och identiteter. Om storstadens själ hade ett ansikte skulle det vara Cheungs. Läs hela texten om Maggie Cheung Läs mer om temat