This Is Not a Film

Utanför terrassen breder Teheran ut sig, men Jafar Panahi är isolerad i sin lägenhet med familjens iguana, som bokstavligen klättrar på väggarna. I väntan på att få sin dom om sex års fängelse och tjugo års yrkesförbud överklagad försöker regissören hitta luckor i lagen: Får han kanske läsa sitt manus högt? Kan han tejpa upp huvudpersonens rum, där hon är lika instängd som han är i verkligheten, på vardagsrumsmattan? Är telefonen en tillåten kamera? Får han säga "bryt" till sin fotograf Mojtaba Mirtahmasb, eller har han blivit regissör då? "Man kan bara prata om en film när den är filmad", utbrister han till slut och tappar nästan sitt berömda lugn inför tanken att han kanske aldrig ska få se vad skådespelare och miljöer skulle tillföra manuset. Filmens slutscen väcker frågan om det vi ser är dokumentärt och suveränt fångat - eller skrivet, och i så fall ännu mer suveränt iscensatt. Läs mer om ”This Is Not a Film” i Svensk Filmdatabas En lågmäld, enveten rytm ligger under Jafar Panahis liv och verk. Den smittar av sig på hans rollfigurer, vare sig det är en lillasyster som traskar gatorna fram på jakt efter en guldfisk eller en åldrande regissör som inte kan sluta göra film trots yrkesförbud och fängelsedomar. Men vart är de på väg allihop och vad blir synligt på vägen? Läs hela texten om Jafar Panahi Läs mer om temat